Sandras Fina

Jag fick ingen som helst förvarning, jag trodde att jag skulle gå över tiden med minst 14dagar och behöva bli igångsatt.

 

Natten mellan fredag och lördag vaknar jag som vanligt vid 02 och behöver gå upp för att tömma blåsan. Precis som vanligt känner jag mig klarvaken och har svårt att somna om igen.

Efter en stund börjar jag få lite ont i magen. Det känns inte som sammandragningar utan mer som mensvärk. Jag tänker först att det är nog en besvärlig sammandragning, men det känns inte så. Det försvinner för att strax komma tillbaka och då ännu kraftigare. Efter kanske 30-40min vaknar min man och undrar hur det står till med mig där borta i sängen och jag säger lugnt att det är nog dags nu.

Han undrar givetvis om vi måste kasta oss i bilen på en gång eller hur man nu ska göra. Jag förklarar att det är långt kvar innan dem tar emot oss på förlossningen, värkarna är ännu bara 4½min mellan varje. Straxt där efter bestämmer jag mg för att ringa förlossningen och förvarna och berätta hur det ligger till.

 

När klockan är straxt före 04, bestämmer sig han för att det kanske är lika bra att gå ut med hunden om vi snart måste åka in, frukost är ju också bra om man äter och han behöver nog också packa ner lite smörgåsar att ha med sig. Jag bestämmer mig då för att gå upp och tvätta mig, stryka på lite deo under armarna och borsta håret iaf. När jag står där i badrummet och samtidigt försöker klocka värkarna kommer dem plötsligt mycket tätare, 2min mellan och jag ringer förlossningen igen och säger att nu jäklar går det undan.

Vi packar ihop oss och beger oss mot sjukhuset.

 

Väl där blir jag mottagen av en barnmorska som visar mig till förlossningsrummet där jag får ligga uppkopplad till en CTG övervakning för att se hur bebis mår och hur värkarna ter sig. Då saktar värkarna ner och kommer inte mer än var 5min. Jag är helt övertygad om att dom ska skicka hem oss och speciellt när barnmorskan 30min senare undersöker mig och konstaterar att jag bara är öppen 1cm.

Men då jag har ganska jobbiga värkar och det inte är fler som ligger inne på förlossningen just nu så får vi stanna.

Barnmorskan kommer in med ett gåbord som jag kan gå runt i rummet med och vara i rörelse under värkarna och hon kopplar på en TENS för att lindra värkarna. Det är skönt. Men då jag varit vaken sedan 02 är jag ganska mör och snart orkar jag inte att stå ens med gå bordet.

När klockan är 09 tar man beslut om att flytta mig till gynavd. så jag får ligga i en vanlig säng och vila, samt att jag ordineras en sovdos. Jag får morfin för att ta av värktopparna, kunna vila och samla kraft inför det som komma skall. Vi serveras lite frukost 09:30 och vid 10 kommer äntligen mitt morfin.

Värkarna känns fortfarande, men är mer hanterbara, sova kan jag inte, men får iaf vila i 1½h innan värkarna tar fart igen.

 

När klockan är 13, står jag inte ut mer och känner att TENSen inte hjälper nämnvärt. Barnmorskan kopplar upp mig mot en CTG apparat igen och man kontaktar läkaren för att göra en bedömning om hur vi skall gå vidare.

14:00 undersöker läkaren mig och konstaterar att jag fortfarande bara är öppen 1cm, då bestämmer dom sig för att flytta tillbaka mig till förlossningsrummet och sedan sätta en ballong för att vidga tappen och få förlossningsskedet att gå framåt.

Åter på förlossningsrummet ca.15:00 erbjuds jag nu att börja med lustgas, vilket jag gärna tar emot. Det blir mest snurrigt i kolan av den, men det är något att fokusera på när värken kommer och jag känner mig lugnare.

Klockan är nästan 16 när jag får gå med till ett rum på gynmott. för att sätta ballongen. Värkarna har eskalerat och jag har riktigt ont och ingen smärtlindring finns där. När dem börjar undersöka mig upptäcker dem att det gått framåt och att jag nu är öppen 4cm. Det behövs inte sättas någon ballong och jag får gå tillbaka till förlossningen.

 

Dom beslutar sig för att istället ta hål på hinnorna och låta vattnet gå. Samt att ringa narkosläkaren för att komma och sätta en EDA. Jag har inte motsatt mig någon smärtlindring utan ville ta det som de kom och jag välkomnade verkligen EDAn.

När hon tar hål på hinnorna (vid 16:45) upptäcker hon att jag öppnat mig ännu mer och är nu öppen 6cm. Efter att hon tagit hål på hinnorna satte hon en skalpelektrod på bebisens huvud, han låg långt nere i förlossningskanalen och hon kunde se en liten kaluffs.

 

Klockan är väl närmare 17:30 när narkosläkaren kommer. Hon är mycket trevlig och förklarar allt hon gör med största lugn och jag känner mig väldigt trygg. Dock var jag väldigt trång mellan kotorna och det var besvärligt att sätta EDA, efter mycket trixande får jag istället sitta på sängkanten och kuta med ryggen för att hon skall komma in rätt. Det tar 20-30min innan den nått full effekt och det var verkligen behövligt.

Värkarna känns fortfarande, men dem är snabba och korta, samt att jag är HELT smärtfri mellan värkarna, vilket jag inte var innan.

 

Straxt före 20 larmar jag på personalen för då har värkarna tagit en jäkla fart igen och jag har jätte ont. Barnmorskan undersöker mig igen och jag är nu öppen 8cm. Jag blir glad och tänker att då blir det nog barn på den här sidan om dygnet iaf. Barnmorskan tror ändå att det är ett bra tag kvar och bestämmer sig för att jontakta narkosläkaren och ber om en extra dos, samt att fylla på den då dom tror att det ännu är ett tag kvar innan bebisen är ute.

 

20:20 Har bolusdosen gått in och dem höjer lustgasen. 20:30 Kommer Barnmorskan och läkaren in och förklarar att bebisen verkar stressad och behöver komma ut nu. Jag hinner tänka att "Jaha, då blir det väl ett snitt nu då, ja kör på, bara han kommer ut". Men hon förklarar att dem ska ta hjälp av en sugklocka och att det kommer komma en massa folk för att hjälpa honom.

Jag är som i en dvala av den nya förhöjda lustgasen, så jag ligger bara och blundar. Dem stänger av EDAn och knycker min lust gas - "Den här får du inte ha nu Sandra, nu behöver du vara med och krysta".

Jag öppnar ögonen emellanåt och ser hur fler och fler ansikten dykt upp och nu är det dags. Min barnmorska står bredvid mig och håller mig i handen och ytterligare en sköterska står och håller i andra. Doktorn sitter där nere och har nu fäst sugklockan på bebisens huvud och jag uppmanas att krysta vid nästa värk.

 

Dom inser direkt när jag krystar att dom inte behöver vara med och dra med sugklockan, så dom släpper den och min barnmorska och läkaren byterplats och jag uppmanas nu att lyssna på min barnmorska och göra som hon säger. Jag krystar ytterligare 3 gånger och sen är han ute. Navelsträngen klipps hon visar mig att det är en pojke och sen försvinner dem fort ut till barnläkaren som står och väntar. Det tar säkert 5min innan jag plötsligt hör ett skrik från rummet på andra sidan korridoren och barnmorskan frågar om mamma kan höra sitt barn? Jo då, nog hör jag allt. Efter en kvart kommer barnläkaren och min man in med min lilla gosse och då brister det för mig och jag gråter hejdlöst av lycka.

 

Nu är det verkligenhet. Vårt Längtansbarn är äntligen här och han är fantastisk.