Sandras Fina

Inte längre ensam...

Vips så hade det visst gått en vecka sedan sist. Ännu en vecka fylld av ingeting. Det är jobbigt att var helt själv dagarna i enda med en fartfylld, magsjuk och trotsig unge. Ska bli skönt att vara två föräldrar under samma tak om ett par dagar. Som vi har saknat honom.

Speciellt i kväll! Nu vill jag nog flytta nämligen. Nån mer har flyttat in eller denna någon kanske har varit här hela tiden men först nu gör sig till känna. Jag sitter på dass locket och leker med Oscar som badar i badkaret. Mormor gick på andra toaletten och morfar är ute med hunden. Badrums dörren är vid öppen och plötsligt hör jag lätta fotsteg, hur det prasslar i en kasse på bänken och att nån öppnar och stänger skafferiet. Men vem var det?
Nu när jag lagt Lilleman står jag i badrummet och smörjer in kroppen, dörren på glänt. BÅDE mormor och morfar är ute med hunden, men jag hör hur någon går in på andra toaletten.
Nej nu är det dags att flytta!

Idag har vi haft kusin häng.








Min kära systers rygg brakade ihop idag, precis så där lägligt när dem ska ställa till med kalas i morgon. Jag åkte ut med linement och allt vad värktabletter jag hade (hade själv bevövt alvedon ikväll men hon fick hela burken) och tog med mig barnen hennes tillbaka vem till oss. Vi (jag) har bakat och underhållit Lilleman och hunden. Serverade 4 sorters lunch till veliga småpojkar. Ja listan kan göras lång. Lagom jag själv satt mig med kaffe och lite virkning så vaknade Lilleman i vagnen.
Nu sover han gott i sin säng och jag ska göra detsamma.
Tjingeling!