Har kännt så förut...
Men plötsligt är man verkligen ensammast i världen. Ja det känns så iaf.
Lilleman sover. Hunden sover. Bara jag kvar. Ensam i soffan. Ingen att prata med. Ingen att luta sig emot. Egentligen behöver man inte prata. Om någon bara satt här så skulle det kännas bättre.
